– Lokala femteklasser på en resa in i framtiden visar vägen till 2032
Under en workshop som stöddes av Spar Nord Fonden och Erhvervs- og Industrifond Helsingør skickade vi barnen på en resa till år 2032. Skådespelerskan Charlotte Bøving var deras guide i Stengades gamla teatersal när hon tog med femteklassarna från Grydemoseskolen på en ”framtidsresa” genom hela Helsingør.
I den här intervjun berättar Charlotte om vad barnen har att vinna på att fantisera om framtiden. Och vad vi vuxna kan lära oss av att lyssna på dem. Workshopen ingår i föreningens utvecklingsarbete, som ska mynna ut i en ansökan om att Helsingör ska bli Europeisk kulturhuvudstad 2032.
Vad var syftet med resorna till framtiden?
De handlade om framtidens fysiska utrymmen för gemenskaper. I grund och botten gick de ut på att öppna upp barnens inre värld som utgångspunkt för att betrakta deras yttre värld med nya och innovativa ögon. Öppna upp för de inre bilder eller föreställningar som vi inte kommer i kontakt med till vardags, eftersom vi har så bråttom att överösa oss själva med bilder utifrån.
Idag matas barn, i högre grad än tidigare, med andras fantasi. Vuxna som skapar innehåll utifrån sin egen generations perspektiv. Det är också till viss del nödvändigt, så att de får idéer om vad som är möjligt, men å andra sidan måste vi se till att inte servera allt åt dem, så att deras egen fantasi inte förblir passiv i buffén av streamingtjänster och digitala spel. Mycket kreativitet sker online, så var blir hantverket av? Samhället skriker ju efter fler som är utbildade i handarbete. Därför var det viktigt att framtidsresan också blev en skapande process som mynnade ut i fysiska produkter.
Hur fungerar metoden?
Vi behöver alla känna oss inkluderade i gemenskaper. Det är ett grundläggande behov att vara en del av en kroppslig, närvarande gemenskap i ett fysiskt rum. Barnens dialog och reflektioner med varandra och de vuxna som är involverade äger rum i ett fysiskt skapande rum där de skapar affischer och modeller. Dessutom fanns det också en uppgift som gick ut på att fotografera torg och platser i Helsingör som de ansåg kunde utnyttjas på ett annat sätt. Allt med fokus på framtidens gemenskaper.
Det var upplyftande att låta barnen sitta med en hög kvalitetsmagasin – gammaldags, tryckta publikationer – och se hur deras kunskapstörst och nyfikenhet väcktes. Eller den nyfikenhet som väcktes när de skickades ut i staden med uppdraget att fotografera.
När eleverna nu är samlade i en så stor grupp som en klass kan de inspirera varandra, om vi bara utformar undervisningsförlopp som ger dem möjlighet att tänka innovativt och träna sin fantasi. Precis som med allt annat handlar det om att göra det tillräckligt ofta.
I workshopen fanns också en soptunna där barnen skulle slänga det de inte ville ta med sig in i framtiden. I slutet av workshopen lyfter vi locket på soptunnan och frågar dem vad som eventuellt kan återvinnas, kanske i en mer hållbar form eller på ett mer fantasifullt sätt få nytt liv. På det sättet är workshopen bara ett första steg på vägen när vi undersöker och utvecklar vad vi vill uppnå med Kulturhuvudstaden 2032.
Vad säger barnen då?
Det varierar mycket, även om de naturligtvis också styrs av de riktlinjer vi ger dem. Om jag nämner Putins krig som något som kan hamna i papperskorgen, kommer jag att styra deras fokus. Både stadsmiljö och natur var genomgående teman när jag bad dem reflektera över vilka miljöer gemenskaper trivs i. Med deras egna ord återkom också hållbarhet och djurens välbefinnande. Slutligen spelar även stimulanser en stor roll. Läsk och godis. Och det ska helst vara gratis och ständigt tillgängligt.
Jag blev lite förvånad över att många avfärdade skolan helt och hållet. Och när vi öppnade upp för reflektioner kring hur skolan kunde omformas hade de svårt att se konkreta möjligheter. Det kom förslag på tekniska lösningar där kunskap kunde överföras direkt från en källa, så att kunskap inte var något de behövde tillägna sig. Det kom också förslag på att skolan skulle vara en fotbollsplan. Som vuxen kunde man tolka det som att lärande och bildning i sig inte är ett mål för eleverna. Så varför lära sig saker när tekniken kan ge svaret? När det gäller fotbollsplanen kunde man tolka det som en önskan om en mer fysiskt inriktad skola med tydliga spelregler.
Havet spelade också en stor roll i deras föreställningar om en bättre framtid. Både för rekreation, men också som en plats att bo på. Ibland blir det riktigt fantastiskt. ”Hamnen är en plats där bilar kan flyga tre meter över marken”. ”Gågatan ska förvandlas till en flod med delfiner”. Då måste vi fråga: Varför är det viktigt att bilarna ska flyga tre meter över marken? Vilken plats på jorden tar de ifrån barnen? Taket ska bli parkeringsplatser, föreslogs det också. Varför är det så viktigt för barnen att bilarna försvinner från gatunivå?
Hur bidrar workshopen till Helsingör som europeisk kulturhuvudstad 2032?
En röd tråd i kärnberättelsen om Elsinore 2032 är gemenskap. Föreningen ser inte bara på kultur som något som ”skapar gemenskap”, utan även dess aktiviteter ska ske i gemenskap. En två timmars workshop ger oss några idéer om vad som pågår inuti barnen. Workshopen var bara en kort affär, som jag anser att vi ska utveckla till ett gott äktenskap.
Kultur handlar om gemenskaper kring kreativa och konstnärliga upplevelser. Framtidsresan är ett exempel på hur vi kan arbeta kreativt tillsammans, reflektera över gemenskaper och fördjupa vår dialog med utgångspunkt i fysiska skapelser. Samtalet blir en integrerad del av processen, som metod kan den lätt överföras till både ungdomar och vuxna. Det finns redan många ungdomsgemenskaper som arbetar på detta sätt. En brainstorming sker inte bara i huvudet och på små gula lappar. Den tar också form mellan våra händer.
